På rymdäventyr med Yogobida

Barnbok - Kartonnage - 80 sidor inkl bilder

Yogobida spände sina till synes små korta ben och kröp ihop, som på huk, över dem. Halsen drogs in och ögonen slöts. Armarna fälldes in och bakåt över ryggen innan han började småskaka och vibrera.

"Nu ska vi snart hoppa!" viskade Yogobida. "Jag har ett bra ställe vi kan åka till." Poff, suselibrus, sväng och flax genom rymden, så var de snart framme.

Berättelsen handlar om en liten pojke och hans rymdkompis Yogobida, som ofta kom och besökte pojken utanför hans sovrumsfönster innan han skulle lägga sig till att sova om kvällen. De båda språkade en hel del, men inte högt förstås.

Det blir riktigt roligt när Yogobida kommer på besök och han brukar verkligen bjuda på sig själv när han sådär typiskt småbugar sitt huvud och blinkar med ögonen. Fast egentligen har Yogobida mycket intressant att berätta.

Följ med på hisnande rymdäventyr med den spektakuläre och alltid lika glade Yogobida som tar oss med till bland annat de finurliga smådjuren Murrernas planet, den märkliga knakplaneten och de omständliga Hynernas planet. Och håll i hatten när det blir dags att besöka den ensamme Guldmannen …

Ulf Bohman

Utdrag ur boken:

PÅ RYMDÄVENTYR MED YOGOBIDA

Om Yogobida

Det var en gång en liten pojke som bodde i ett lugnt villaområde i en ganska liten stad någonstans i Sverige. Han var en vanlig pojke som gjorde ungefär samma saker som de flesta andra i hans ålder. Han gillade att cykla runt på gatorna i kvarteret där han bodde och efter skolan blev det ofta hockeymatcher med kompisarna som bodde längre ner på gatan. Han hade en mamma som jobbade på sjukhuset i grannstaden och hon var inte alltid hemma på vanliga tider, eftersom hon måste jobba natt titt som tätt. De måste ju ha öppet dygnet runt på lasarett, såklart. Pappa jobbade som lärare i en skola för vuxna elever och fick ofta ta kvällspasset med ungarna om mamma hade kvällsskift. Ungarna ja, det var ju pojken och hans lillasyster Elin.

Det här låter ju som en tämligen vanlig familj, och det var det också, men den här pojken hade något som ingen annan i hans stad hade - en rymdkompis som hette Yogobida. Denne figur kom ofta och besökte pojken utanför hans sovrumsfönster innan han skulle lägga sig att sova om kvällen. De båda språkade en hel del, men inte högt förstås.

Yogobida är ganska kort men ändå rätt stor. Röd är han dessutom. En ganska rund mage och två smala, ganska korta ben med spretiga tår har han också. Tre tår framåt och en bakåt på var fot. Beskrivningen kan ju låta lite skräckig, men det är han inte alls, snarare tvärtom, för humor är nog hans största gåva. Det blir riktigt roligt när han kommer på besök och han brukar verkligen bjuda på sig själv när han sådär typiskt småbugar sitt huvud och blinkar med ögonen. Fast egentligen har Yogobida mycket att säga. Pojken fick känslan av att Yogobida hade många historier att berätta.

"Vi får se om Yogobida har vägarna förbi snart", tänkte pojken en kväll. "Då lovar jag att fråga om han har någon bra rymdhistoria att berätta."

Och eftersom Yogobida har ett så pass stort huvud borde han ju ha rätt gott om lagringsplats för sådana historier! Eller är det bara fyllt med tokerier och skoj? Fast i och för sig - det är ju å andra sidan inte fy skam det heller ...

Pojken trodde att många skulle gilla Yogobida, bara de kom förbi första synintrycket som kanske skulle få en del att rygga tillbaka. Men gillar honom, det gör man ju ganska snabbt, bara man lär känna honom.

För att få uppmärksamhet blinkar Yogobida lite med ögonen och vajar lätt med huvudet.