Öppna dörrar

av Liv Eriksson

Mjukband - 272 sidor

Den fördolda kvinnokunskapen – kommer hon att hitta denna kvinnokraft som få pratar om, men som är så levande bland naturfolk. Vågar hon öppna dörren och anta utmaningen?

Med tiden blir hon allt säkrare på sin sak, hon har hittat rätt:

”Att föda är en andlig process, vi kan faktiskt styra vårt födande och se till att det inte gör ont.”

Boken väcker liv i känslor och upplevelser kring barnafödande och vill ge insikter om kunskaper som gått förlorade, vilka kan leda till nya tankesprång: Kvinnan äger rätten att välja vart hon vill föda.

”Och förresten, vem är det som äger kvinnokroppen egentligen?”

Det är en sann berättelse om en flickas resa till att bli kvinna. Kärleken tar med henne på outforskade vägar bland beduiner, med magiska ögonblick: Val som kommer att förändra hennes liv då allt ställs på ända. Val som för henne allt längre bort från invanda konventioner och moralregler samt gör att hon vågar släppa taget. En hissnande resa, där verkligheten flera gånger får läsaren att fascineras av livets oanade kraft och flöde.

”Kan jag tänka mig att dela honom med en annan kvinna;
att bli kvinna nummer två, att leva i BIGAMI?
Tankarna känns svindlande och utmanade,
som om hela min världsbild ställs på ända.”

”Boken är värdefull för par som vill skaffa barn. Det är alldeles för många kejsarsnitt nu för tiden, för mycket rädslor, och barnmorskorna tappar sin förlossningsteknik. Roligt att någon kan vara så öppen och inte räddhågsen.”

Ulla Zachrisson

fd barnmorska

”En bok som tar med dig på en resa, full av överraskningar och tankar om livet. KRAFTFULL, SYSTERSKAP, TRYGGHET, LUSTFULL och OMTUMLANDE.”

Camilla Gyllensvan

LIFEcoach

Infoblad:

Utdrag ur boken:

TIDENS INSIKT

En ilsken telefonsignal skär genom tystnaden, jag vaknar med ett ryck och skyndar mig fram till telefonen.

– Ja, hallå.

– Hej Alinde, det är Louise, din barnmorska.

Inte för att hon brukar presentera sig, men hon hör väl att jag är nyvaken.

Ja, hej, jag känner hur mina tvillingar vaknat, sparkar i magen och pockar på uppmärksamhet.

– Du, Alinde, nu är det så att jag ska till Stockholm, jag tar tåget i morgon bitti som går klockan 07.30 och kommer att vara borta i en hel vecka.

Jag kippar efter andan, tankarna rusar runt i huvudet, nu är det KRIS. Jag måste fatta ett beslut snabbt.

– Jaha, det har du inte sagt något om innan. Vad ska jag göra nu då?

Jag vågar inte vänta en vecka till, jag kunde ha fött barnen redan i slutet av januari och nu är det i början av april.

– Det är du som bestämmer, jag måste i alla fall åka. Jag fick alldeles nyss reda på det, det är jobbet som kallar.

– Nej, men det får väl bli så här, jag har några timmar på mig att föda och ska se till att vara klar innan du åker.

– Det menar du? Ja, ring mig när du vill att jag ska komma, jag packar väskan i alla fall och förbereder mig.

– Ta med dig bedövning, om du behöver sy.

– Ja, ja, jag vet, jag tar med mig allt.

Telefonluren glider ur min hand, hamnar på telefonen med en duns och jag känner hur hjärtat bankar. Ja, nu gäller det att fokusera. Jag är nu mer än någonsin inställd på att hinna ifatt tiden.

– Herregud, klockan är redan 17.15 och här ska det födas barn innan klockan sex i morgon bitti. Det här måste bara gå, jag har inget annat val.

Jag slår numret till min syster Elenora, hon har lovat mig att vara med och hjälpa till med barnen den här gången. Vi har pratat oss samman om vad hon ska göra. Denna gång har jag bestämt mig för att använda en förlossningspall när jag ska föda.

– Hej, det är Alinde, Louise ska åka till Stockholm på en vecka, så nu måste jag hinna föda innan hon åker imorgon bitti klockan 07.30.

– Vaa …? Elenora skriker till i andra änden av luren. Kommer det här att funka, tror du? Naturligtvis ställer jag upp och kommer som vi pratat om. Ska jag ta med mig något speciellt?

– Nej, håll dig bara nära telefonen, så jag kan nå dig när jag vill att du ska komma. Nu ska jag bara gå in i mig själv och prata med tvillingarna, att de måste födas innan klockan sex imorgon bitti och se till att vi blir överens om det. Här gäller fullkomlig fokusering.

Det känns ödesmättat när jag lägger på luren. Barnen surrar kring benen och jag berättar att det är dags för bäbisarna att komma ut. Jag går ner till Mia, hon bor i våningen under. Vi bor i ett två- familjshus, så det blir att vi hjälper varandra med både det ena och det andra. Nu behöver jag hennes hjälp att passa mina barn en stund, så jag får vara ensam.

Jag sätter mig i soffan med korslagda ben och börjar försjunka i djup avslappning, andningen blir långsammare och lugnare, så jag kommer djupare in i mig själv. Jag går ner i magen och pratar med dem.

– Hej mina små gryn, älskade små själar, nu måste vi jobba ihop, vi har en tid att passa och tajma in förlossningsförloppet, så allt är färdigt och klart före klockan sex i morgon bitti. Det klarar vi, eller hur? Jag har hållit er här inne så länge, för att jag älskar att vara gravid, har haft så svårt att släppa taget. Men nu är jag mer redo än någonsin och jag vet att ni väntat på detta ögonblick, detta beslut. Känn hur vi öppnar kanalerna, vi kommunicerar och min kropp öppnar sig. Det är DAGS NU.

Jag tar mig sakta upp ur mitt djupt avslappnade tillstånd, men håller hela tiden linjen, kommunikationen öppen med mina ofödda barn.

När jag tittar mig i spegeln, ser jag hur den vackert lilafärgade klänningen smiter åt kring min kropp. Jag är verkligen enormt stor nu, tittar och ställer mig i profil. Ja, man kan säkert ställa en tallrik på magen utan att den ramlar av. Så här rund om magen har jag inte varit förut, fast det är inte konstigt när det är tvillingar här inne. Det var ungefär två månader sedan Louise konstaterade att det är två små liv jag bär på.

– Känn här, sa hon, här är det ena huvudet, hon tog min hand och la den på ena sidan magen, och här är det andra! Hon flyttade handen till andra sidan.

– Oj, oj, Ja.

Visst kunde jag också känna två stycken huvuden. Det känns omtumlande, nu får jag ändra om allt, skaffa mer babykläder och tänka dubbelt i allting. Jag ska amma två barn och det kommer krävas mycket större insats av mig för att hinna med. Jag hade redan tre barn. John som är åtta år, Benzon fem och så lilla Emilia på två år. Ja, och nu ska det alltså bli två små liv till. Jag hade inte räknat med att bli fembarnsmor så här fort.