Omvänt uppror

Tonåring och gift med en pashtun

Franciska von Koch

Kartonnage; 256 sidor

Året är 1971, Magdalena är 17 år och på väg till Indien för att hitta en guru. Hon stannar till i norra Pakistan, där hon blir inbjuden till en pashtun-familj. Sonen i huset och Magdalena förälskar sig i varandra och Magdalena flyttar in i hans familj i huset i byn.

Franciska von Koch berättar här om hur hon levde som ung hustru till en pashtun, med allt vad det innebar av kärlek, kulturkrockar, naturupplevelser och umbäranden. Detta är en genuin och unik skildring av en ung svensk flickas liv som hustru till en pakistanier i en hederskultur.

Nyhetsinfo:

Utdrag ur boken:

Gränsen till Pakistan, 2014

De låste in mig i ett rum på hotellet och en skygg pojke med smutsiga kläder gav mig en bricka med en skål vattnig curry nanbröd och en termos med chai. Efter en kort stund kom pojken tillbaka med tre flaskor buteljerat vatten och en potta. Utanför min dörr stod en taliban och vaktade min dörr. Han reagerade inte på mina okvädingsord. Det var vad jag hann se innan pojken stängde dörren. Jag hörde hur talibanen reglade den.

Varför höll de mig här?

Jag sitter på den rangliga sängen och stirrar tomt framför mig, helt utpumpad av skrikandet, stel av skräcken som nu äter mig inifrån.

Idiot, åka tillbaka till Pakistan, du är inte riktigt klok. Hur i helvete kunde jag försätta mig i den här situationen. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna bidra med något överhuvudtaget, att jag skulle kunna åka in i Pakistan smärtfritt och enkelt.

När jag var i Oslo och såg Malala motta Nobels fredspris sade hon något som fick mig att fatta beslutet att försöka söka upp Muzarath, flickan som var min vän för fyrtio år sedan. Malala pratade om Swatdalen och staden Mingora, den stad där hon blev skjuten för att hon ville gå i skolan. Malala hade visat några foton på barnen där och jag tyckte mig känna igen ett av dem. En flicka såg precis ut som Muzarath, det måste vara hennes dotter. Det hade funnits en vädjan om hjälp i flickans ögon och där och då på Nobelceremonin beslöt jag mig för att försöka ta mig till Mingora för att söka upp min före detta svägerska. Jag hade med mig fotografier och mediciner.

En sådan idiot jag varit som trott att det skulle vara möjligt att genomföra denna resa utan problem. Nu satt jag här inlåst.

Hur länge skulle de hålla mig här innan folk hemma fick veta det. Min mobiltelefon hade de genast konfiskerat liksom laptopen och kameran. Trodde de att jag var journalist? Timmarna gick, jag försökte meditera, mindes farbror Walter. Vad skulle han ha sagt till mig nu? Han skulle manat mig att avvakta, att inte hetsa upp mig, att gå till källan i mig själv och vila där. Lätt för honom att säga men jag visste att han hade rätt. Det fanns inget jag kunde göra nu utom att vänta. Innan jag la mig för att försöka få en blund, barrikaderade jag dörren inifrån så gott jag kunde med en stol. I värsta fall kunde jag kasta mig ut genom fönstret men fallet var högt och jag skulle nog bryta benen, men om någon kom för att våldta mig skulle jag inte tveka.

Ljudet från lastbilar och bussar som ständigt kom och gick vid gränsen nära hotellet nådde in där jag nu befann mig. Ibland hördes människoröster avlägset blanda sig med motorljuden. Jag lyssnade intensivt på alla ljud, försökte lägga allt på minnet, det ingav en smal tröst av att ha ett uns kontroll av situationen. Tanken på min schweiziska fickkniv som jag hade i necessären fick mig att genomsöka min ryggsäck, jag upptäckte att den fanns kvar. De hade också låtit mig behålla min anteckningsbok och några pennor. Med dessa dyrbara fynd la jag mig åter under täcket med kniven uppfälld under kudden.

Så här förflöt den första natten då jag fick några minuters sömn då och då men väcktes av minsta ljud och jag kastade mig upp och stormade runt i rummet, sökte igenom ryggsäcken, drack av vattnet, kissade i pottan, svor och stirrade ut genom fönstret mot det räfflade plåttaket på andra sidan, alltför långt för att kunna hoppa till.

Fan, fan, fan, jävla skit alltså. Helvete. Inlåst.

– Ni kan inte göra så här mot mig, ni har ingen rätt att göra det, var är mitt pass!

– Sorry Mam, jag vet inte varför de gör så här mot er. Jag är tjänsteman.

– Jag är turist med inresetillstånd. Jag har visum, allt är korrekt.

– Ni är lika instängd här som vi som arbetar här. Nu kan ni inte resa vidare, ni måste stanna här. Det är farligt i regionen och vi har våra order.

– Va, stanna här, är du inte riktigt klok!

Ilskan steg vansinnigt från fötterna in i magen och fick mig att vika mig dubbel. Jag var så arg att jag inte kunde ta in hela innebörden av hans ord, stanna här, vid gränsen till Pakistan. Var då?

– Kalla genast hit din överordnade! Ni kan inte göra så här mot mig, jag har svenskt pass och visum! Ni har ingen rätt att behandla mig på det här viset, vet ni överhuvudtaget vem jag är?

Innan skräcken hunnit gripa tag i solar plexus, vilket den snart skulle göra, innan de närmaste timmarna då de faktiskt spärrade in mig i ett rum på det sunkiga gränshotellet, så kom en annan man och satte sig avslappnat ner på huk. Han var lugn och samlad och såg ut att vara omkring trettio och medan jag vräkte ur mig orden, som kom från den djupaste överlevnadsinstinkten i mig, den som samlar mig för strid och attack istället för att släppa in rädslan, såg han hela tiden vänligt och tålmodigt på mig, som om han lyssnade på ett barn. Utan att jag tänkte mig för, utan att veta om det var smart delade jag med mig av information som jag forcerat hasplade ur mig.

– Ni kan inte göra så här mot mig, vet ni vem jag är? Jag har bott i Pakistan, jag har bott med en mäktig familj. Jag har varit gift med en pashtun och blivit upptagen av familjen.

– Mam, kanske har det något med saken att göra, varför ni inte får ert inresetillstånd.

– Det är ju fyrtio år sen Det här är ett misstag!

– Mam, det finns mycket mäktiga personer här och de vet allt. Ni måste förstå att vi följer bara order. Jag måste be er följa med mig och det blir lättare för er om ni inte gör motstånd. Försök inte fly, alla här är beväpnade.

– Vad tänker ni göra med mig?

De sista orden fastnade i halsen, det ena skräckscenariot efter det andra spelade upp sig i mitt huvud. Skulle de behålla mig som leksak åt de ensamma gränsvakterna, det kunde inte vara möjligt. Skulle de låta halshugga mig som IS gjorde med de kristna i Syrien, eller stena mig som i Saudiarabien, nej det lät inte heller troligt. Det var obegripligt och förvirrande för mig. Jag hade gjort all möjlig research innan jag givit mig iväg och försäkrat mig om att man numera kunde resa genom Pakistan som turist och jag hade alla papper i ordning. På Pakistanska konsulatet i Stockholm hade de övertygat mig om att det inte skulle vara alltför farligt när jag berättade att jag ville ta mig till en viss by i Swatdalen för att söka upp en familj. De hade uppmuntrat mig att inte ge mig ut för att vara journalist utan istället resa som turist. Det var visserligen ett område med mycket talibaner, men de regerade inte landet längre och förutom enstaka terrorhandlingar mot skolor var området numera förhållandevis lugnt, sade man. De hade rekommenderat mig att inte köra med egen bil utan att ta bussen som vanligt folk, så att jag inte skulle sticka ut i onödan. Jag hade tagit mig med flyg till Kabul och sedan vidare med buss till gränsen i norra Pakistan. Det var samma rutt jag tagit två gånger tidigare för fyrtio år sedan. Den mörkblå burkan som låg i min väska hade jag köpt i Afghanistan och tänkt ta på mig först efter att jag kommit in i Pakistan. Den skulle vara ett bra plagg att gömma sig under då jag sökte efter familjen.

Att jag nu inte fått komma in i landet förvånade mig egentligen inte men vad som kom som en chock var att de faktiskt fängslat mig. Jag var kidnappad och inlåst på det här satans sunkiga gränshotellet. Jag hade ju mött andra enstaka västerländska resenärer på bussen som verkade ha åkt vidare. Varför hade de låst in mig?

Några röster om boken ”Omvänt uppror”

Boken är spännande, i synnerhet de delar som utspelar sig på sjuttiotalet och har det självupplevdas prägel då de understöds av fotografier och brevutdrag; här finns levande beskrivningar av miljöer och av psykologin mellan människorna. Berättelsen ger en god och insiktsfull bild av en ung människas påverkbarhet och vad den kan bero på, liksom av ung kärlek och kulturkrockar. Franciska är dessutom en avspänd, livfull och klok föredragshållare med mycket på fötterna beträffande psykologi och existentiella frågor.

Inger Edelfeldt, författare

”Eftersom författaren och jag träffas i Bergas omvårdnadsboende nästan alla vardagar – hon som konstcoach och jag som en 40 år äldre boende – är det svårt att se henne som djupt religiös hippie på väg till Indien för att söka sin guru.

På vägen dit hamnar hon i Pakistan och blir förälskad i och älskad av en ung pakistanier, som redan är trolovad med en mycket lämplig pakistansk flicka, varför hederskulturen är aktuell. Magdalena som fått en mycket ”fri” uppfostran får ”erfarenheter” långt före sin ålder. Detta kanske kompenseras genom de mycket strikta uppförandereglerna under hennes tre år långa instängdhet i den älskades familj. När jag läser boken, jämför jag givetvis med mitt eget liv och min uppfostran. Min dotter är ungefär i samma ålder som Franciska och jag är tacksam att hennes liftarmål var Paris och ej Indien.

Jag fann en lättflytande stil och en fascinerande värld, som tragiskt nog är helt försvunnen, och som jag gärna vill höra mer om.

Dagny Rafting (f 1915)