En Leende Krigare Vaknar

Sven-Alex Trygg

Inbunden - 320 sidor

En utbränd man säger efter mycket vånda upp sig från sitt arbete som biträdande jurist och flyttar ut i skogen, till tystnaden och ensamheten ...

Han börjar komma ihåg vem han är. Han börjar minnas varifrån han kommer och varför han befinner sig på Jorden i dessa turbulenta tider.

Ett slumrande kall väcks till liv inom honom och mer eller mindre mot sin vilja börjar han förstå att tiden är inne för honom att uppfylla en överenskommelse han slut för länge sedan.

Han inser att den ångest och utbrändhet som likt en svallvåg sköljer genom vårt samhälle helt enkelt är livets eld som börjar brinna i människor för a@ skaka om dem, väcka dem, påminna dem ...

_______________________________________________

En Leende Krigare Vaknar är den första boken i äventyrsromanserien som baseras på författarens egna upplevelser, insikter, drömmar och visioner.

Till grund för böckerna ligger författarens djupa övertygelse att vi människor knappt börjat fantisera om vilka förmågor vi har, eller hur magnifikt fantastiskt grandiosa vi egentligen är.

Vardagen är full av skatter, magiska mirakel och ledtrådar till oss själva. Svaren jagar oss, det handlar bara om att stanna upp och ställa rätt frågor.

Utdrag ur boken:

Min Dagliga Avrättning

Likt gift i en gyllene bägare kom den.

Svekfullt dold bakom normer och borden. Viskande lismande löften om lycka och välgång.

Sakta men säkert snärjde den. Sakta men säkert tog den. Sakta men säkert lät jag den ta. Bit för bit. Sävligt men obevekligt likt droppen som holkar ur stenen tog den mitt liv ifrån mig.

Döden.

Jag bjöd in den och den malde sönder mig som bara döden kan den som ger upp livet. Jag mosades lika effektivt och brutalt som en färsk jordgubbe som används som hammare.

Bildens symbolik lyste plötsligt tydlig i mitt medvetande och för ett ögonblick såg jag igenom dimman som annars förblindat likt en svetslåga mot mina ögon.

Jag var en jordgubbe som förgäves försökte slå in en spik. Sakta men säkert lät jag mig själv bli mosad till döds. Till ingen nytta. Jag lät mig själv bli mosad …

Att inse att jag själv var orsaken till mitt lidande gjorde att allt blev tyngre igen. Klarheten som följt på den sköna jordgubbsinsikten tynade bort snabbare än en klick mjölkfritt smör i en vulkan.

Snart var det bara jag och den mörka vintervägen kvar igen.

Det ymniga snöfallet liknade en massiv vägg av virvlande frigolit, som likt en spegling av mitt eget ambivalenta tillstånd gjorde allt för att på samma gång undfly och möta ljuset från mitt helljus.

Bländande.

Magiskt.

Hypnotiskt.

Dörren till mina tankar öppnade sig åter igen.

De döda skall vandra på gatorna. Står det inte något i stil med detta i Bibeln? När vi närmar oss slutet på allt, då är ett tecken att de döda skall vandra på gatorna?

Kanske handlar det inte så mycket om tidigare avlidna personer som en dag börjar smyga runt bland oss, utan helt enkelt om mer eller mindre livlösa människor som tappat mening och syfte? Vi går runt, runt i en dödens labyrint utan utgång. En labyrint som utlovar stora belöningar men som i sanning sakta men säkert kväser oss. Tar livet ifrån oss. Robotifierar oss. Gör oss till levande döda. Till döda levande.

Det gick upp för mig att jag faktiskt begår små självmord varje dag. Hur länge har jag hållit på med detta? Är det kall logik som får mig att ta livet av mig? Logiskt sett borde jag väl alltid välja livet före döden? Livet är ju både roligare och bättre på alla sätt, eller?

Ändå kändes det som om jag varje dag, varje timme, varje minut, varje nu, begick självmord.

Konstant.

Kroniskt.

Logiskt? Knappast.

Hur bar jag mig då åt för att sakta men säkert ta livet av mig? Hur gjorde jag för att så effektivt bjuda in döden i min kropp?

Det klassiska detektivromansättet med gift? Avgaser som genom en slang leddes tillbaka in i bilen jag satt i?

Nej. Inget av de föregående. Mitt sätt var mer raffinerat än så och så dolt att inte ens jag själv var medveten om vad som skedde. I min personliga detektivroman var jag såväl offer som mördare och jag var inte medveten om någon av rollerna.

Det enda jag gjorde var att sitta i min bil på väg till mitt arbete.