Konsten att tina en frusen själ

Konsten att tina en frusen själ
av Lillemor Groth

Kartonnage - 336 sidor m färgfotografier

”I Himalaya blev vi omsprungna av trekkarna. De klarar samma sträcka på två dagar, som det tog sex dagar för oss att vandra”, berättar jag för vår värd, den tibetansk-buddhistiske munken Geshe Pema Dorjee. ”Det hjälper dem inte”, svarar han allvarsamt.

Tolv stressade svenskar mitt i karriären samlas under två veckors tid i Nepal. Vi är inviterade av en av Hans Helighet Dalai lamas närmaste medarbetare, att bo i ett tibetansk-buddhistiskt kloster i Boudhanath i Kathmandu, erhålla teachings och vandra meditativt i Himalaya. Som egenföretagare och trebarnsmamma har mitt liv hittills handlat om att kämpa för att få vardagen att fungera och att prestera i ett högt tempo. Jag är duktig, ansvarstagande och hjälpande, så att jag får lov att existera.

Resan blir en livsomvälvande upplevelse, ett uppvaknande som medför att mina barn numera refererar till mamma före och efter Nepal. Munkarna lär mig om villkorslös kärlek, samhörighet över gränser, tillit, närvaro och medkänsla: Att hur jag väljer att tänka och känna styr mina handlingar, min livsglädje och min sinnesro, att leva ”slowly, slowly”, njuta av livet och ändå förverkliga mina drömmar, samt om vikten av att förlåta, både andra och mig själv, för att släppa taget om det som tynger mig och bli fri.

Lillemor Groth är jurist, entreprenör, organisations- & lednings-strateg, diplomerad ICF-coach, EQ-terapeut samt handledare i medmänskligt bemötande. Hon är en flitigt anlitad föreläsare, inspiratör och coach, där hon stöttar ledningsteam och styrelser med att utveckla, leda och sälja med både hjärna och hjärta utifrån Compassion Leadership.

Nyhetsbrev:

Recenserad av Bibliotekstjänst; Lektör Helga Härle, Häftpos 15101101:

" ... Anteckningar från lamans föreläsningar varvas med skildringar av möten med människor och miljöer, allt sammantaget ger resedeltagarna nya perspektiv på sina liv i Sverige och nya tankar kring sin framtid. Projektidéer föds, inklusive författarens projekt att skriva föreliggande bok. Lättläst och välskriven inbjuder den likasinnande läsare att dela gruppens upplevelser och reflektera kring vad medkänsla och socialt anvar innebär i praktiken."

Aktuell i media:

Helsingborgs lokaltidning

Här är en blogg som tipsat om boken:


Röster om boken:

”Det är en fantastisk bok du har skrivit! Målande, fängslande och medryckande – det är en underbar story och du skriver bra! Du kan verkligen vara stolt över vad du skapat!"

Ur boken:

Kapitel 1

Preludium


”Ska du inte följa med oss till Nepal?” frågade Ingela leende och placerade reseplaneringen i mina händer. Med förvånad blick och något förvirrad mumlade jag:
”Jo, … kanske det. När åker ni?”
”Om drygt fyra veckor, den 1 oktober.”
”Men vaccineringar och sådant?” Jag bläddrade planlöst i de fyra tätt skrivna A4-sidorna. Pema La, Dalai lama, kloster, trekking, Himalaya och filminspelning, orden susade runt i mitt inre. Min blick stannade, inrikesflyg mellan Pokhara och Kathmandu. Visst hade jag hört att det är stor risk, att de där små flygplanen kan förolyckas?
”Ringer du vårdcentralen nu så hinner du precis. Och du hinner beställa visum också.”
”Nja, jag vet inte. Jag bör förstås kolla med Kalle först, han och barnen måste klara sig ensamma hela två veckor. Och blir man inte väldigt magsjuk i Nepal? Jag behöver Imodium till och med när jag är i Köpenhamn.”
”Äh, de klarar sig. Och Probion och Thieves övervinner alla magsjukebakterier. Probion finns på Apoteket och Thieves ordnar jag åt dig. Vi håller på att beställa flygbiljetter nu, klart att du ska följa med. Det är Dalai lamas närmaste medarbetare som inviterar oss.”



Mina tvivel drabbade mig. Det var säkert förenat med risker att som blåögd blondin resa på egen hand med flyg till Nepal med mellanlandning i arabstaterna. Skulle jag som är så otränad klara av att klättra i berg i Himalaya? Vilka är de andra som följer med? Klarar jag mig två veckor utan barnen och Kalle? Och en dokumentärfilm? Jag som inte ens är speciellt fotogenisk, det blir säkert platt och ointressant att spela in mina reflektioner.